Nils Göransson Gyllenstierna 1521-1601

Nils Göransson Gyllenstierna
Tavlan tillhör porträttsamlingen på Krapperups borg

Biografi

Nils Göransson Gyllenstierna var inskriven vid Wittenbergs universitet 1542 och fortfarande så sent om 1563. Efter att "en tid lång" ha studerat i främmande länder och företagit vidsträckta resor återvände Nils till Sverige, där han 1560 anställdes av kung Gustav Wasa i hertig Eriks kansli. Att han snart vann Eriks förtroende, framgår av att han samma år, förmodligen strax efter Eriks tronbestigning, upphöjdes till riksråd och rikets kansler. Efter det att han blivit utsedd till rikskansler skrev han även in sig i Rostocks universitetsmatrikel.

Under Erik XIV

Nu började en tid av viktiga diplomatiska uppdrag. Den instabile Erik XIV, vars ynnest Nils på ett förvånande sätt visste att behålla, sände honom i slutet av 1560, till England. Frieriet till prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England kunde han dock icke föra till ett lyckligt slut, men han förstod åtminstone att vinna hennes personliga sympatier.

Efter sin återkomst från England, 1562, reste han i slutet av samma år till kejsar Ferdinand i Tyskland.

Under sin långvariga vistelse där hade han den föga avundsvärda lotten att utföra Erik XIV:s diplomatiska uppdrag. I oktober 1563 fick han befallning att ge sig till Hessen för att avsluta giftermålsunderhandlingar med lantgreven, vilka dock avbröts i februari 1564.

På sommaren samma år uppehöll han sig i Rostock, där han fick framföra Erik XIV:s ursäkt för de svenska sändebudens frånvaro från fredskongressen i samma stad.

Sedermera öppnade han med Johan Fredrik av Sachsen-Weimar underhandlingar om ett förbund med Sverige mot Danmark och kurfursten August i Sachsen.

Större delen av 1565 vistades han i Stralsund och återkom först på hösten till Sverige, där han uppträdde som underhandlare med Dancay, såsom bisittare i Konungens nämnd, men reste vintern 1566 till Ryssland. Där slöt han ett fördrag med tsaren 1567.

I fördraget utlovades bland annat Katarina Jagellonicas utlämnande. Efter sin hemkomst var han med om att döma kungens mäktige sekreterare Jöran Persson till döden.

Under Johan III

Johan III erkändes i januari 1569 som kung av samma riksdag som deklarerat att halvbrodern Erik XIV förlorat Sveriges krona.

Nils åtnjöt fortfarande konungens gunst och användes 1568 i underhandlingarna med den ryska beskickning, som infunnit sig i Stockholm.

Under hertigarnas uppror stod han, i olikhet med sin fader, på Erik XIV:s sida, till dess han tryggt kunde överge honom. Den 28 september 1568 var han bland dem, som lovade släppa in de upproriska i Stockholm.

Något avbrott i konungagunsten inträffade inte under Johan III:s tid på tronen. Han fick behålla sitt kanslersämbete. 1569 blev han lagman i Tiohärads lagsaga. Den 4 juni 1570 upphöjdes han till friherreskap över Lundholmen i Småland.

Friherreskapet var bildat av Nydala klosters vidsträckta egendomar som drogs in till kronan i samband med reduktionen.

Nils Görans diplomatiska verksamhet fortsatte också. Han var med vid fredsunderhandlingarna med Danmark och Lübeck sommaren 1569 som ett av de svenska sändebuden, samt vid kongressen i Stettin 1570, som utmynnade i Freden i Stettin. Därmed var hans egentliga diplomatiska bana avslutad, även om han både 1575 och 1580 utsågs till ombud vid gränsmötena med Danmark.

Den verksamma delen av hans liv upphörde inte 1570. Johan III anförtrodde honom "den öfversta befallningen öfver allt Småland". Troligen föreföll dock detta ämbete honom för tungt på grund av hans sjuklighet. Kungen gav honom ändå fortsatt förtroende, men underättade honom den 4 januari 1577, att han givit honom några yngre frälsemän till hjälp.

Vapen för den friherrliga ätten Gyllenstierna af Lundholm.

Den gyllenstiernska ätten introducerades år 1625 som friherrlig ätt nummer 3 på Riddarhuset. I rådsmötena deltog Nils Gyllenstierna flitigt. Johan den III begagnade sig av hans kända diplomatiska skicklighet i sina tvister med hertig Karl. Vid riksdagen i Vadstena 1587 var Nils en bland dem, som gjorde upp förlikningen mellan bröderna. Då Sigismunds reste till Polen kort därefter, uppges det - utan säkra bevis -, att Nils motsatte sig detta. Säkert är Nils behövde all sin diplomatiska smidighet för att kryssa sig fram mellan parterna i den långvariga brytning som uppstod mellan Johan och Karl å ena sidan och Sigismund och flera i rådet å andra sidan till följd av det polska kungavalet.

Han drog sig undan från politiken så mycket han kunde. Han skyllde än på sin sjuklighet, än bedyrande, att "de polska handlingarna gingo vida över hans förstånd", medan han samtidigt gärna höll sig intill den starkare parten. I början slöt han sig ganska nära till Johan och Karl, varför han av sina kollegor i riksrådet betraktades med misstro. Erik Sparre kallar honom "en ombytlig man, som ofta ej var lik sig själv". Av Johan utnämndes han vid Per Brahes död (1590) till riksdrots, vilket ämbete han förenade med sina tidigare.

Under Sigismund och Karl IX

Efter Johan III:s död (1592) kom han, på hertig Karls begäran, till Stockholm och deltog i rådets förhandlingar. Som drots öppnade han Uppsala möte 1593 med ett tal, där de närvarande uppmanades att hålla fast vid den Augsburgska trosbekännelsen. Under Johans den III:s tid verkade det som om katolikerna ett tag haft gott hopp om hans omvändelse. 1594 fick bekräftelse på sina förläningar av Sigismund och ny fullmakt att vara lagman i Tiohärad och ståthållare över allt Småland. Därefter närmade han sig sina ämbetsbröder, vilkas fulla förtroende han dock aldrig fick.

Efter Söderköpings riksdag 1595, i vilken han deltog, visade sig Sigismund mycket missnöjd med honom, men även hans ställning till Karl började bli ansträngd. Hertigen beskyllde honom i december 1595 för att ha söndrat sig från Söderköpings beslut och skilde honom från såväl förläningar som ämbeten, men tog honom snart åter till nåd.

Nils anhöll dock "att blifva med alla saker i sin ålderdoms- och svaghetstid förskonad". Att han med glädje hälsade Sigismunds återkomst till Sverige 1598, är emellertid säkert. Öppet trädde han väl icke på hans sida, men han understödde sina söner i konungens armé. Han tillät sig även efter konungens avresa skriva till Karl, att hade hans råd blivit följda, hade mycket ont stått tillbaka. I samband med detta fick han mycket hotande brev, men de ledde inte till några förföljelser. Karl visade sig snart åter nådig och fortsatte att ofta rådfråga honom, eftersom han märkte, "att ändock åldern var hög och oförmögenheten stor, var på förståndet intet fel".

Historisk värdering

Utan tvivel var Nils Gyllenstierna en ovanligt lärd, klok och erfaren man. Genom sin stora smidighet och försiktighet lyckades han undvika tidens farliga politiska bränningar.